Maria Didalarions blogg

7. jan, 2018

Snäll är egentligen det enda vi behöver vara vår stund här på jorden. Var snäll. Mot Livet och allting i det. Det innefattar allt och alla. Var snäll mot alla du möter och var lite extra snäll mot de som själva inte är snälla. Täpp igen alla hål med kärlek, läk alla sår. Möter du någon som inte är snäll så visar det bara att deras hål att täppa igen är större än dina egna. De med mer kärlek behöver ge till de med mindre. Det är fullständigt logiskt.

Kan du inte ge kärlek till någon som du upplever sårat dig eller kränkt dig? Då är ditt hål bara lite större än du själv kanske trodde och även du behöver mer kärlek än du visste om. Kanske är det just därför vi också möter det här motståndet, den här kränkningen eller känner de här sårade känslorna? För att bättre kunna se och känna vad och var vi fortfarande behöver läka? För att förstå att vi behöver läka?

Det är inte fel eller fult att behöva och längta efter kärlek. Vi behöver det. Enligt min tro för att vi är det, även om det kan vara svårt att tro ibland. Åtminstone känner inte alltid jag mig som kärlekens gåva till livet, eller livets gåva till kärleken. Ibland känner jag mig mer som, tja, en liten skrutt. En tussig och tovig, kantstött och skev liten skrutta. I skruttillståndet känns vanligtvis min syn på mig som en viktig del av kärleken något längre bort, typ ljusår, eller snarare ännu längre bort. Ett svart hål bort?

Hålen inom oss som vi alla behöver laga känns som små, ibland stora, ibland oändliga svarta hål. Det går åt mycket kärlek till alla dessa hål vi har. Det intressanta är paradoxalt nog att svarta hål, även om de slukar allt ljus, kanske är portaler till andra dimensioner. Det är åtminstone vad många forskare nu tror. Rymdens svarta hål kan vara portaler som tar oss till andra dimensioner.

”Så som ovan, så som nedan”, en av sju principer som styr livet här, skulle i så fall kunna innebära att hålen eller såren inom oss, som verkar ta allt vårt kärleksljus i anspråk, kanske i själva verket leder oss till andra dimensioner inuti vår egen inre rymd? Det är åtminstone en vacker tanke och kan jag tänka den, så varför inte? Oavsett hur det nu är med detta, så är åtminstone en sak helt sann. Kärlek är klister och det som håller ihop oss. Det håller ihop alla hål. Det håller ihop alla skruttor och skruttar.

Det håller ihop oss.

Det är därför vi ska vara snälla. Mot allt och alla. Mot oss själva och mot de som förtjänar det minst. För de behöver det mest. Så ge en kram. Lägg handen på någons axel. Le mot någon. Säg ett varmt hej. Förlåt någon. Förlåt dig själv och acceptera att du behöver kärlek. Acceptera att du har sår, hål och tomrum som endast kärlek kan fylla.

Det ofattbart magiska är att när du ger kärlek till någon annan läker du inte bara andra. Du läker samtidigt själv.

Det är det bästa med kärleken. Att den växer när den ges bort. Så ge kärlek åt alla svarta hål du kommer i närheten av. För det kan ta dig till helt nya dimensioner.

--- Maria Didalarion

30. dec, 2017

Så var julen avklarad. Numera njuter jag ändå lite av den, även om den mest är ett nödvändigt ont, något jag måste ta mig igenom varje år. Det jag gillar är att slå in paket köpta med omsorg och kärlek, att överraska någon som inte förväntat sig att få en julklapp av just mig och jag tycker mycket om att vara tillsammans med min familj.

Kanske är det ändå julstjärnorna och adventsljusstakarna som av det materiella ändå skänker mig mest glädje. De är till och med svåra att ta bort, eftersom de med sin oerhörda mysfaktor lyser upp hemmet och ger mig en känsla av frid mitt i all galenskap.

På julafton är det hjälten Karl-Bertil som räddar mig varje år. Han dyker upp när jag ansträngt mig och sträckt mig så längt jag förmår och rättar till allt som hamnat på tvären i mig. Han gör det på ungefär en halvtimma. Klockan 19.00 på självaste julafton. Det kallar jag en verklig hjälte. Undrar hur många han, liksom mig, räddar varje år?

Tage Danielssons snustorra sarkastiska röst tränger in genom porerna och påminner om hjältemodet ”att ta från de rika och ge åt de fattiga”. Slutklämmen att sagan utspelar sig på en tid då man fortfarande firade jul till Jesus åminnelse, sätter en skönt cynisk punkt på varje julafton. Tänkte du på Jesus födelse och hans gärning i år? Eller skänkte du åtminstone en historisk tanke åt våra förfäders midvinterblot och gudarna Oden, Tor, Frö och Freja, eller åt alla deras offer som gav sitt liv under denna midvinterhögtid i norden?

Nej, trodde inte det. I ärlighetens namn gjorde inte jag det heller, mer än då Tage Danielssons ord under några sekunder letade sig in i mitt förhärdade julehjärta och spred sitt medmänskliga skimmer.

Min sanning är förresten inte populär. Den är nästan lite förbjuden att yppa högt, det blir oftast en spänd stämning i rummet när jag gör det. Min sanning om vad jag tycker om julen vanhelgar och tycks hota svenskens allra innersta kärna, som vid närmare eftertanke kanske borde ha en egen kampanj som kunde heta ”Rör inte min jul”? Det fanns faktiskt en gång när jag var riktigt liten en liknande kampanj som hette ”Rör inte min kompis”. Kommer någon ihåg den? Ni som gillar julen kunde ha sådana små pikanta knappar fastsatta någon lämplig stans på kroppen under advent? ”Rör inte min jul”. Bara ett förslag i all välmening från sarkasmens urmoder.

Men vet ni? Jag är en hjälte, precis som Karl-Bertil: - ”Ljuga för mor på självaste julafton? Näe. Rakryggat säga sanningen? Ja.”

Så här är den.

Jag gillar inte julen. Storhelger är en ansträngande historia, där den förväntade tomtebolyckan, det mest plågsamma av alla dess ingredienser, är vansinnigt krävande att uppbåda. Särskilt när det är fullt tillräckligt att i vanliga fall vara jag och reda ut det här med att vara förkroppsligad.

Dessutom är julen mest till för alla utan sorg. Alla med, vet, att sorgen ofta blir mer påtaglig i julens ovedersägliga tomtebospegel. Julen letar sig skickligt in i ditt psykes allra mörkaste skrymslen, ja, den tränger liksom in överallt. Du kan inte komma undan den. Du kan inte tänka bort den. Du kan inte känna bort den. Du kan inte låtsas att den inte finns. Tro mig, jag har försökt och kan intyga: Det går inte. Så du tar dig ovedersägligt igenom den.

För det är vad hjältar gör. Och du säger sanningen. Din sanning, i sann heroisk hjältemodig anda.

Du låter även SVT1-hjälten i sagan rädda dig tillbaka. Varje år, varje julafton, samma tid, samma kanal.

Tack, Karl Bertil, för att du lojalt och troget dyker upp varje år och räddar mig ur julens fördärv och ger mig tillbaka tron på mänsklighetens skönhet och godhet.

Avslutningsvis är det nämligen sant det som direktör H.H.K Bergendahl utbrister när han inser att hans tavla på Bodens fästning, tack vare vår hjälte Karl- Bertil, istället hamnat hos en fattig och skänkt lite julglädje ”- Det var förbanne mig det vackraste jag varit med om sedan jag konfirmerades”.

Amen.

--- Maria Didalarion

19. nov, 2017

Jag vet inte hur det är med er där ute? Själv är jag ordentligt trött på alla framgångscoacher som ska peppa oss att bli framgångsrika. Jag känner att jag sätter mig på bakhasorna likt en envis terrier som vägrar att gå längre. Självförverkligandet överst i Maslows behovstrappa har gått över styr. Självförverkligande in absurdum. Krävande, kvävande prestationsinriktat ohållbart blaj.

De framgångsrika framgångscoacherna tjänar på våra längtor, våra ännu inte förverkligade drömmar och är tydliga med att det "bara är du själv som begränsar dig". Det är med andra ord bara ditt eget fel om du är på vad du upplever som fel plats i livet eller känner dig missnöjd. Nej, gnäll tar dig ingenstans. Kom på idén som ska förändra ditt liv och framförallt din inkomst, skapa appen alla behöver även om de ännu inte vet om det, skapa dina drömmar. Bli rik. Bli någon.

Är dessa framgångscoacher egentligen bättre än tex reklam som säljer sin produkt just för att vi längtar och saknar? Eller får oss att tro att vi saknar. Vad lockar de med som är annorlunda? Fokus ligger oftast fortfarande på att din framgång mäts i pengar. I materiella ting. I prestation. Grattis, du är nu fången i framgångsträsket där alla lyckade redan klafsar runt i sina dyra märkestofflor. För du vill väl vara någon? Du vill väl göra skillnad? Du är väl lyckad? Har något att komma med vid släktmiddagarna?


Jag blir så innerligt trött. Uttråkad. Där jag sitter på bakhasorna flämtande och slut. Jag vill gå i ide. Jag vill göra ingenting. Tänk att det ska kännas så främmande? Så tabu? Jag har egentligen inte velat göra något alls på länge. Mer än möjligen "köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna, och när jag flugit tusen mil så ska jag flyga tusen till..." som Mikael Rickfors sjunger i den gamla slagdängan. Det kan jag tänka mig, men det är också i stort sett allt. Och nej, jag är inte deprimerad och saknar livslust. Jag bara gör upp med den materiella fångenskapen och prestationsslaveriet med dessa enkla ord.


Jag tycker om att skriva. Men inte ens det tar jag tag i så där prestationsinriktat som jag väl borde för att bli författare och lyckas? Kanske är det något fel på mig? Något jag borde betala en sådan där lyckad framgångscoach för att bli av med? Det skrapar i gruset när vovven i mig åter igen drar i nödbromsen, med baken i gruset. Jag vägrar den här skiten mer. Jag vägrar röra mig ur fläcken och att pressa mig ännu en bit, för att kanske någon gång där framme i framtiden "bli framgångsrik".


Jag borde bli en bakåtsträvarcoach. Ironiskt nog skulle det säkert bli min framgång.


Jag skulle bli coachen som säger precis tvärtom. Som uppmanar dig till att helt lägga av med självförverkligande genom prestation. Jag skulle ställa frågor som - Behöver den här världen verkligen mer materiell framgång? - Eller behöver den liksom du sakta ner, stanna upp, se över om materiell framgång verkligen leder till ett hållbart samhälle? En värld vi alla mår bra i och vill leva i? - Skulle du verkligen må bättre om du hade ett större hus? En nyare bil? - Finns det något du istället kan sluta med? - Kan du gå ner i tid på ditt arbete? - Vad behöver du och världen egentligen? - Finns det något du skulle vilja göra själv istället för att köpa det i affären? - Hur skulle det vara med lite sann framgång som tex tillfredsställelsen i det lilla i vardagen? - Är det dags att helt sluta jämföra dig med andra?


Som din bakåtsträvarcoach skulle jag ge råd som att ta en skogspromenad. Stanna och äta bär om du ser några. Kanske inte planera ditt liv så noggrant utan göra massor av just ingenting. Lägg dig på rygg och stirra i taket. Låt vemodet övermanna dig ibland. Gråt över världens olycka. Gråt över din egen. Ta ett bad. Stäng av telefonen. Ta bara telefonen när någon ringer du verkligen vill prata med. Prata med dina vänner och din familj, umgås, istället för att bo i din telefon. Prata med kollegorna och avbryt dem vänligt, men bestämt, om de på rasterna bor i sin telefon. Sluta att jämföra din trädgård med någon annans. Låt ogräset växa fritt. När du vill göra något vackert, gör det med glädje för att du vill, inte för att duga.


Min inre bakåtsträvarcoach peppar nu resten av mig  att fortsätta med det som just nu är min stora passion. Att få vara och göra ingenting. Mitt passiva jag ska få det utrymme hon äger rätten till. Med tanke på hur länge hon varit fånge i det här dysfunktionella och ohållbara prestationssamhället så kan det vara ett betydande utrymme som hon har i anspråk. Jag tänker, precis som min fina granne Linda uttryckte det, ta en dag i taget och se vart det för mig. Det är att låta livet gå framåt i all sin enkelhet. Det är också framgång. Bara en annan sort.


--- Maria, din bakåtsträvarcoach och medresenär i livets villervalla

29. okt, 2017

Jag har hållt mitt hjärta i eget tryggt förvar alltsedan det drastiskt öppnades för snart två år sedan. Mitt vidöppna hjärta har behövt den tryggheten och de murarna under den här tiden. I paradoxen har det också inneburit friheten att inte överlämna sig helt och fullt åt någon annan. Försvar och behov av skydd är frihet för ett hjärta som en gång exploderat och blivit till miljoner kristalliserade diamantfacetter. För ett hjärta som brustit behöver sin tid för att våga älska utan försvar igen.

Hjärtats briljanter kastade då sitt regnbågsljus över alla celler tills de förvandlades till en pöl som rann ut på golvet och försatte mig  i en upplevelse där jag inte längre kunde röra armar och ben. Jag kunde bara flyta. Min kropp var inte längre fast solid materia. Den blev flytande. Bildligt talat, tänker ni? Nej, inte alls.  Jag upplevde det bokstavligen och helt närvarande i kroppen. Eller snarare bortom de fysiska lagarna där en fast kropp inte är flytande.
Där på trägolvet låg mitt vakna jag och funderade på om hon som var jag nu skulle rinna ner mellan golvtiljorna. Helt ärligt så hade jag där och då inte något emot det. Känslan av att flyta ut över de oljade träplankorna var behaglig. Allt motstånd i kroppen var borta. Kroppen var befriad från alla spänningar  och allt upprätthållande av den energi som krävdes och krävs för att vara i kroppen.

Jag vet inte om ni lagt märke till eller upplever det som jag gör när det gäller att vara i en kropp? För mig kräver det en ansträngning. Jag känner spänningar och det jag benämner motstånd. Det kräver anspänning för mig att vara fysisk. Ibland lyckas min själ inte. Hon reser då och är någon annanstans. Det låter poetiskt och skönt. Det är det inte. Det är som att vara avskuren från verkligheten. Som att ha huvudet under vatten medan alla andra är ovanför ytan. När min själ inte är i kroppen är allt mekaniskt. Min kropp är en robot som gör sina sysslor, men som är avstängd. Utestängd. Innestängd. Jag når inte ut. Jag når inte in.

Det "jag", jag i vanliga fall är, är varken där inne eller där ute. Hon existerar, men kan inte ta in eller delta. Hon står vid sidan av sig själv. Hon går bredvid livet istället för lever det. Det är inte gott att vara utanför kroppen. Så att vara en helt integrerad själ som finns och lever genom alla celler i min nuvarande kropp är mitt mål. Det är därför jag är här. För att vara en totalt närvarande kropp.

Många söker sin själ i den materialistiska världen. Min resa är den motsatta. Min andliga resa är en kroppens resa. Min spirituella resa är en fysisk historia, en kroppens egen saga. Påtaglig. Ibland smärtsam. Bokstavlig. Den går att känna. Att vara ängel på jorden är att bli vän med kroppen, med alla nervtrådarna, med cellerna, med hjärtat och med alla dess mysterier.

Att vara ängel och mystiker är att utforska kroppen och livet här genom den. Min själ och mitt medvetande får vägleda och påverka, men det är min kropp som gör resan här. Ingen annan.

Smärta har därför en ibland helt överlägsen och oövervinnlig roll i vår existentiella utveckling av alla oss änglar som utvecklas genom kroppens processer här. Att älska kroppen och dess resa är viktigt. Det är därför viktigt att ge den all den tid den behöver. Själen må vara tidlös, men kroppen behöver ofta tid och att uttrycka sig för att nå helhet inom sig.

För mig betyder viljan att vara en hel människa att nå allt djupare in i min kärna, mina cellkärnor. För att kunna ge mer plats åt den kärlek och totala frid och stillhet som är möjlig att uppleva här och nu, i kroppen som gör resan här, behöver jag frigöra utrymme.  Mina djupaste och vackraste upplevelser av livet har många gånger innehållit och föregåtts av smärta som behöver uttrycka sig. Det är när vi uttrycker våra smärtor som utrymme frigörs för mer ande.

Det var en stark känsla av separation från en man jag älskar som gav en återklang av separation i mitt djupaste inre som utlöste alla dessa kärnreaktioner i min kropp. Smärtan var oerhört fysisk. Jag kände hur mina cellkärnor först exploderade, därefter blev flytande och sedan blev de till lysande cellstjärnor som visade mig min själs födelse och bortom den. Flummigt? Nej, oerhört verkligt.

Nu när jag skriver detta har jag besök av en lika fysiskt påtaglig doft.  Det doftar starkt av rosor i hela rummet, eller åtminstone i min näsa. (Hur vet jag om det doftar "där ute" eller "där inne" i min näsa? Jag kan inte fråga någon. Jag är själv här.) Samtidigt som den starka doften är här hos mig i realtid när jag vidrör tangenterna och författar dessa ord, hör jag med mitt intuitiva klarhörande orden  "ännu doftar kärleken". 

Ja, ännu doftar kärleken. Den togs bara skenbart ifrån mig. Kanske var fråntagandet av den hela syftet, eftersom jag genom att uttrycka smärtan frigjorde utrymme för en ännu större kärlek som mina celler längtade att bära och sprida? Mina celler inrymmer alltså nu mer kärlek, inte mindre, trots att det var kärleken jag trodde att jag förlorade. I min värld är det en möjlighet. Det är till och med min sanning.

Hade jag velat bespara min kropp och hjärtat resan att förälska mig i någon så innerligt? Hade jag velat låta mina celler slippa upplevelsen av att kärleken togs ifrån mig så att jag hade undgått den här ytterst smärtsamma  känslan av separation?

Svaret är ett kristallklart nej. Nej. Nej, och åter nej. Den gav mig möjligheten att i inre bilder se, känna och veta min själs födelse och den tog mig till och med bortom den ljusa stjärna jag verkade födas ur. Jag fick känna "mig" bortom det jag upplever är själen och dess  varande av ljus. Jag fick kontakt med en mjuk stilla röst i mitt galleri av inre toner som presenterade sig som "Sophia". Hennes ton i mig var vishet och visshet inuti mitt bröst i form av en lotusblomma med genomskinliga flytande florocerande regnbågsfärgade blad. Jag visste att jag hade nått en nivå djupare på resan i att förkroppsliga kärleksljuset och vara så mycket människa jag bara kan och förmår.

Jag blev vackrare. Jag blev mer hel. För jag blev ännu mer ande i kropp. Jag fick se bortom stjärnorna och jag har fått vara vattenpöl. Det ni. Allt det vann jag genom att våga lägga mitt hjärta i någon annans händer. Ändå har jag alltsedan dess skyddat mig och byggt försvarsmurar för att undvika smärta. Kroppen fungerar så. Den vill gärna ha viss kontroll. En viss så kallad inbillad "trygghet" och den vill undvika smärta.

Det är inte att leva fullt ut. Att leva fullt ut innebär att släppa kärleken fri. Låta den sväva  som en fjäril och flyga högt över marken. Få dofta rosendoften igen.  Hjärtat och kroppen ska få ta och ha sin tid, men det ska inte vila i tryggt förvar för alltid.

Det ska åter igen få vara vidöppet och sårbart. Det ska åter igen få sprida sitt starka ljus och ännu doftar kärleken.

"För ännu doftar kärlek och hoppet blir till tro. Ännu blåser vindar, som stillar sig till ro. Jag önskar du finns kvar, när solen stiger. När natten blivit dag, vill du älska då."

                    --- Marie Fredriksson, Ännu doftar kärlek, Het Vind



--- Maria Didalarion

9. okt, 2017

Så är det dags igen för lite uttryck. Anden gillar det. Att uttrycka sina intryck. Trycka ut inifrån det som reflekterats henne utifrån och uttrycka utifrån det som reflekterats henne inifrån. Ja, så komplex är den. Verkligheten. Eller värkligheten som jag kallar den när den känns trång och skaver mot den frekvens som är jag. Varför kallar jag mig frekvens? – ”Du kan väl tala svenska?” hade min pappa irriterat inflikat här om han hade haft möjlighet. Det har han nu inte. Här får jag breda ut mig snudd på oemotsagd. Kan bara få mina 379 ”vänner” på FB på mig.

Jag tar det.

Jag är en frekvens, ett mönster, en av skapelsesångens alla melodier och därför lever jag här. Jag är här för att vara just jag, jag får existera och jag gör en Winnerbäck.

”Jag hugger i sten, jag tror att jag sakta börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.” – Hugger i sten, Lars Winnerbäck.

Min figur är min föränderliga frekvens och jag jobbar mig ständigt inåt för att se den. Ibland hugger jag i sten och ser bara konturer. Så plötsligt ser jag en figur. Ser henne där inuti. Hon som finns där i mitt innersta rum. Hon som inom sig når bortom. Bortom finns inom henne och inom henne finns bortom. Där i min inre rymd fann jag idag galaxer fyllda med stjärnor. Vi är inte bara stjärnor, vi är hela galaxer reflekterade i form.

Ja, så kan det gå när mitt Maria-jag ligger hemma och i 3D värkligheten är sjuk. Hostan som hotat att spränga mitt bröst i bitar. Huvudet som vill explodera när hostattackerna kommer och passerar genom min form. Mitt Maria-jag som för en stund på jorden nu inte hunnit ta hand om sitt innersta, eftersom det yttre tagit allt fokus och därmed min energi.

Jag har flyttat.

Det låter så enkelt. Orden får till och med plats i en mening om tre ord. Jag har flyttat. Ord är begränsande. När allt i värkligheten tagit och inrymmer så många sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor och månader av mitt liv. Jag har även börjat ett nytt jobb. Jag har pendlat långt i flera veckor.

Jag har samtidigt rensat, åkt till tippen, Röda Korset, Ria, rensat ännu mer, åkt till tippen igen. Jag har hämtat banankartonger, packat, fyllt bilen, rest mil och tömt bilen, burit till tredje våningen och börjat om igen. Och igen. Och igen. Jag har slipat väggar i det nya, tejpat lister, köpt färg, målat väggar, målat tak och köpt mer färg.

Hyrt släp, fått be vänner om hjälp. Packat, burit, åkt och burit igen. Städat, städat och städat igen. Bett vänner om hjälp igen. Och igen.

Jag har börjat fixa i det nya. En ny lya.

Nu ligger jag här bland banankartongerna som innehåller hela mitt liv, utslagen av bröstsmärtor, huvudvärk och en ihärdig hosta. En förkylningarnas förkylning som inte släppt ännu. Världen och jag vill se mig frisk och ”nu får du väl ändå bli frisk”?

Bröstsmärtorna är på grund av överansträngning av muskelfästena vid revbenen, intill mitt hjärta. En stund där blev jag rädd att mitt hjärta skulle få en attack. Så nu har jag tagit EKG med.

Överansträngning. Jo, jo, minsann, det finns också inrymt i den enkla meningen med tre ord.

Jag har flyttat.

Vem är jag nu? Var finns jag i allt detta nya? Vem är hon som föds ur den här förändringen?

Mitt gamla jag finns med mig här nedpackat i banankartonger och mitt sanna jag formar mitt nya jag i varenda rörelse. En rörelse härifrån till evigheten. Ett ögonblick oändlighet är jag. Ett sådant ögonblick är en galax.

På grund av den ihärdiga hostan stannas jag upp. Hon är klok hon, Liv. Hon inrymmer hosta när det är det som behövs för att sakta ner. Hon inrymmer överansträngda muskelfästen som liknar ont i hjärtat. När hon behöver det. Jag lyssnar på henne, på mitt hjärta. Särskilt när hon väsnas så här.

Jag har flyttat. Jag ”värkar” ha förkylningarnas förkylning.

I själva verket kom ihåg att jag, du och vi är storverket, mästerverket eller verk-ligheten även att det är värk likt ”när knoppar brister” (Karin Boye). Så minns nu med mig att jag och vi alla är ständig metamorfos. Ibland förklädd i en flytt och i en krävande förkylning.

Metamorfos är att dö för att födas på nytt. Jag tror att jag börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt, jag ser en figur. Den figuren är en galax fylld med stjärnor och änglar. Galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom hade sagt.

Vi är så mycket större än vi tror.

--- Maria Didalarion, en melodi mitt i metamorfosen där kartonger är kokonger och galaxer föds.