Maria Didalarions blogg

14. aug, 2017

De senaste månaderna har jag fått möta mitt val att välja sanningen. Sanningen gör verkligen ont. Den gör det. Men. Jag lever ett levande kännande liv. Så mycket är sant. Det är värdefullt och jobbigt.

Det började med att jag ville uttrycka och sätta ord på hur vi växer i tillit, eftersom jag fick ett uppdrag att föreläsa i ämnet. Livet gav mig ett uppdrag jag beslöt att fullgöra. Det har tagit mig på en otroligt och förbannat jobbig och smärtsam resa djupt in i mitt inre med lika många kaotiska upplevelser i det yttre. Det är även och har varit en påtagligt fysisk resa som ägt rum i min egen kropp.

Jag föreläste om sann in gen. Att generna i kroppen är sanna. Min kropp svarade an och har talat till mig, sjungit för mig och gallskrikit på så många sätt att jag nästan inte orkat ta mig igenom det. Jag har även förstått sann ingen. Ingen är sann och det är som det ska vara. Det är gåvan här, att få vara ett jag, ett alldeles unikt jag med ett helt eget perspektiv eller med andra ord, sin egen sanning. Ett ego som får vara sitt jag och sjunga sin unika skapelsesång oavsett andras åsikter, känslor och val. Vi får vara krävande gentemot vår omgivning och välja det som är gott för oss och vi kan egentligen göra det fria från skuld. Det är möjligt. Inte ännu för mig, men jag är lite närmre nu än någonsin förut. Det är stort för mig som hela mitt vuxna liv gett mig själv skuld.

Jag har haft klåda på min ena axel i en och en halv månad. Jag har haft sömnsvårigheter utan dess like. Jag har haft surrande vibrerande celler som inte velat bli tystade. Jag har känt stark oro och jag har haft ångest. Jag har haft ont i magen i veckor.

Jag hade en upplevelse bortom ord med så svåra magsmärtor att jag till slut låg på golvet och bara kved, blev skjutsad till akuten av min pojkvän där jag kröp in på alla fyra och ringde på en alarmklocka, medan Robin parkerade bilen. Vi visste intuitivt att något storslaget var på väg, men smärtan var överväldigande så valet akuten var till slut det enda möjliga. Mitt seende var i tunnelformat p g a den galna smärtan. Där på akutgolvet i Växjö fick de hämta mig och lyfta upp mig i en säng och då ingen smärtlindring fås vid svår magsmärta så fick jag gråtandes vänta i ett akutrum och försöka hantera smärtan som var total och ickeupphörande. Till slut blev jag rasande på livet som utsätter mig för så svåra kroppsliga smärtor och då har jag tvingats gå igenom många i mitt liv. Jag har upplevt missfall med svärdliknande smärtor genom kroppen. Jag har gått igenom smärtan i att tro att mina inälvor runnit ut på golvet innan katastrofsnittet utfördes vid min första förlossning. Smärtorna i samband med den fick mig att vilja dö. Jag har trott att jag skulle dö av kvävning vid en påtvingad sondsättning då jag var svårt sjuk i något de kallade livmoderinflammation, men som de inte fortfarande vet vad det var. Jag har gjort ännu ett kejsarsnitt och ett tredje då jag var fruktansvärt sjuk i äggledarinflammation.

Jag har som ni hör fått nog av fysisk smärta och jag uttryckte det nu högt mellan de astronomiska magkramperna där på akuten. Jag väste till livet att jag hade fått nog av smärtsamma upplevelser. Jag bet ifrån till livet och bad enträget om att det nu måste vara slut med fysiska smärtor. Jag orkar inte mer.

Efter mitt raseriutbrott mot livets jävlighet kom insikten. Jag kände ingen kärlek för mig själv ens i den här smärtsamma situationen. Min egen kärleksbrist blev lika smärtsamt klar för mig som smärtan som var så ytterst påtaglig i min kropp. Jag erkände högt: ”Jag älskar inte mig själv ens när jag har så här ont. Jag känner inget medlidande överhuvudtaget med mig själv.” Tårarna sprutade och det ofattbara hände.

Från en smärtupplevelse tio på skalan 1-10 skiftade det till noll. Bortom noll. En enormt stark värme spred sig på mindre än en sekund ut i hela min kropp och varenda cell blev total stillhet. Min andning upphörde i minuter på in- och utandning. En kärlek varmare och självklart stilla fullständigt övertog mig och min kropp. Rummet vibrerade av den här enorma kraften och jag låg förundrad i den majestätiska tystnaden och värmen. Jag har aldrig varit fullständigt fri från spänningar i min kropp. Någonsin. Förrän nu. Nu fanns bara välsignad nåd och frid. Allt annat upphörde att existera. Min pojkvän som var med kände vibrationerna och ville vara en del av det. Han lade händerna på mig och ville ha samma upplevelse. Det gick inte. Men han fick känna en glimt av den himmel jag var i. Jag var inte längre i den här världen. Han kände detsamma. Jag minns att han sade: ”Vi är inte härifrån, Maria.” Så kändes det, för himmelen var närvarande med sin fridfullhet.

Jag försökte efter en stund fånga upplevelsen genom att leta efter var den kom ifrån. Var det änglar som landat bredvid mig? Var det en annan dimension jag hamnat i? Då visste jag. Jag visste. Det kom inte utifrån. Det var ingen annan. Det kom inifrån. Det var jag. Det var min egen kärlekskraft. Jag spred den i min kropp. Jag spred den i rummet. Jag. Det var ingen annan. Nu när jag beskriver det efteråt är det fullständigt omöjligt att sätta ord på, men jag vet att den kärleken var jag. Den jag egentligen är gjord av. Vi är den.

Vi är den nåden. Vi är himmelen på jorden och att erkänna självhatet är en dörr till total frid.

Jag har sedan dess, den 20 juni, fått möta många rädslor, tvivel och det har skapat en diskrepans av vibrerande celler och full ångest. Friden stannade inte kvar, men den förankrades ändå på något sätt i mig. För nu efter alla symptom och alla gränssättningar jag kommit fram till att jag behöver sätta för att skydda den jag är håller min tillit till mig själv och mitt känsliga energisystem att aktivera en Maria jag aldrig haft tillgång till förut. En Maria som vågar erkänna sitt personliga självhat som programmerats in i henne sedan barnsben och som har sin rot i högkänslighet. Programmeringar som så många gånger lett mig att tro på illusionen att det är något fel på mig.

Resan i tillit tog mig till sanningen om vem jag är. Jag är en Maria som är högkänslig och den här okänsliga världen har ofta varit smärtsam för mig. Världen behöver därför alla oss känsliga varelser. Den behöver vår sårbarhet och det är min uppgift att ta hand om mig och den. Jag ska både beskydda den, stå för den, visa den och dela den. Den är min skatt. Den är min superkraft och samtidigt min kryptonit.

Äntligen förstår jag och ger mig rätten att kräva känslighet av världen runt mig genom både gränssättning och att säga vad jag behöver och inte behöver. Äntligen ger jag mig den villkorslösa kärleken och rätten till att även känna självhat utan skuld.

Jag erkänner att jag inte älskar mig själv och därmed öppnar jag nu helt dörren till min sanning och till den självtillit den innebär. Jag är inte skyldig någon någonting. Även om stora delar av mig fortfarande tror det.

Jag vill vara redo att stå upp för och skydda min innersta essens. Min innersta kärna. Mitt lilla högkänsliga flickebarn som fortfarande finns i och dagligen möter en underkänslig värld. Jag vill skydda henne nu efter allt hon gått igenom.

Jag vill hitta och välja den enda sanning jag kan. Min egen.

Jag är inte rädd för döden. Jag är livrädd. Jag känner tvivel och jag älskar verkligen inte mig själv, men jag förstår att min känslighet vill vårdas. Det är alltid en början.

--- Maria Didalarion

27. jul, 2017

Kanske tappar jag ibland en del läsare av mina blogginlägg på grund av min andlighet. En del har jag säkert tappat på grund av den raka och drastiska tonen. En del har jag tappat för att jag pratat och skrivit om änglar. En del för att jag säger att jag är en. En del för att jag nämnt Jesus på ett okristligt vis. En del för att jag skriver vackra saker. En del, ja, ni fattar poängen. Så vem skriver jag egentligen för med tanke på att just blogginläggen kanske inte når mer än en och annan?

Det är just det. En och annan betyder att orden når alla. Vi är en och samma, inte en och annan. Det bara verkar så tack vare det vi upplever som avstånd, ergo tid. Här i den här realiteten och dimensionen upplever vi avstånd genom rummet och så skapar vi tiden genom separationen som gör mig till en och dig till en annan. Vi verkar färdas från ett då till ett nu och vidare till nästa nu, ett sedan. Vi verkar vara ett jag och ett helt annat du. Det är en skicklig illusion av separation som gör alla upplevelser möjliga.

En skicklig illusion gör allt möjligt.

Hör du, förstår du, känner du? Vi leker magiker. Vi är en skicklig illusion som gör allt möjligt. Bokstavligt talat gör vi olika saker d v s ”allt möjligt” och vi gör det möjligt d v s vi skapar möjligheterna att uppleva allt här. Magin är fullt synlig när ögonen väl öppnats för djupare sanningar. Den är inte ens magi längre, eftersom den är fullt uppenbarad, men väl skapelse. När bortom illusionen är verklig och själklar (självklar om du föredrar det) är det stor skönhet du ser, men magi är det i den bemärkelsen inte längre. Du känner sanningar som gör det okända känt och det overkliga verkligt. Det övernaturliga är naturligt. För du ser, känner, hör, upplever och vet mer. Det enda som förändrats är din upplevelse. Det är inuti dig ett skifte ägt rum. Ingen annanstans. För allt händer bara där. Egentligen finns ingen annan. Inget du. Inget jag. Inte ens ett rum. Bara ingen och inget. IngEN och ingETT. Alla är en. Allt är ett.  

I en sker förändringarna. Därför skriver jag egentligen bara för och åt en, en och samma. OrdEN använder EN, verkar vara ett ”jag”, för att förankra energin i detta rum. Fullt medveten om sitt skapade inre rum och att vilja förändring inom det. Därför skriver en/”jag” om ”min” förändring. EN är för ändring. Vill ändring. EN vill mer av EN. Hela tiden. För att hela tiden och läka tidens alla sår. En vill minnas att den är föreningen. För EN in gen. Vi är för EN i gen och i generna vill den minnas sig hel. Det är i sanning vackert så. Vi är en kropp som vill uppleva och känna sig hel.

EN insisterar på att existera genom alla här.

På ängel-ska är det ännu tydligare i just ordet ”everyone” som betyder alla, var och EN. Every one. Varje en. Alla en. Så ingEN behöver läsa. Det är redan gjort. För orden existerar redan inom en. Nu är de dessutom nedtecknade och därmed upplevda och uppfattade genom ”mig”, vad som verkar vara mitt inre rum. Det är Ingens magi. Däremot skapelsEN. Amen.

AmEN.

AM ONE.

--- Maria Didalari-ONE

8. jul, 2017

Jag har länge velat lära känna mig själv. På djupet. Jag vill förstå vem jag är, hur jag fungerar och varför jag reagerar och beter mig som just jag gör. Det är en resa rakt in i kärleken. Och inte vilken kärlek som helst. Nej, den som för mig är den allra svåraste av dem alla.

Den till mig själv.

Oftast lär jag mig allra mest om mig, genom dig. Genom er jag möter. Genom er jag älskar. Genom er jag har svårt för. Vi lär oss om oss själva genom varandra och är varandras speglar, varandras reflektioner. ”Vi är varandras reflektioner” avslöjar egentligen att vi är skapade av oss själva. Du är min reflektion, min tankeform. Du är det jag reflekterar, återspeglar. Du är min avbild. Jag är din.

Gud skapade oss till sin egen avbild står det skrivet i bibeln. Är det sant behöver vi acceptera att vi alla är gud. Det finns ingen annan här i så fall. Mer än en massa avbilder av gud som går här och dräller. Tänk, alla är gud. Allah är gud. Nu nickar muslimerna. Han är en bra man, den där gud. En Brahman. Nu ler alla hinduer.

”Man” betyder inte maskulin varelse med snopp. Det är en missuppfattning. En massuppfittning. Man betyder ande. Människa heter hu-man. Hu är ett ljud för gud. I love you låter som av en slump som just I love hu… 1. Gud är alltså inte man. Gud är ande. 2. Vi är människor, hu-man. Guds ljud i ande.

Hade den här lilla klurigheten varit klarare hade kvinnoförtrycket varit ett minne blott. Nej, inte ens ett minne. Det hade inte behövt bli till en upplevelse, en återspegling alls. Nå väl, var, var jag? Jo, just det. Gud är en bra man. En god ande. Vi är densamme. (Förf anm. god betyder för övrigt just gud på ängelska).

Jag har intressant nog mig veterligen aldrig mött en enda kristen som förstår det där med vad det innebär att vara en avbild och därför står upp för det och öppet säger ”Jag är gud”. Inte ens de mest bokstavstrogna bibelfanatiker har framträtt och sagt de orden vad jag vet, men att vara en avbild är att vara en exakt återgivning. Du är en exakt återgivning av gud. Jag med. Det står i bibeln. Står det där eller i tidningen, eller på Facebook, ja, då måste det ju vara sant.

Jag lämnar ironins skönhet Vi behöver inte tro på vad som står i bibeln. Vi väljer själva vår tro, men jag tycker det ändå är anmärkningsvärt att ingen till fullo numera gör anspråk på att vara gud. Mer än möjligen en del spirituella, icke-trogna som vill bli upplysta. Eller förresten, kanske är det inte så konstigt. Han som gjorde det sist på planeten genomled svåra smärtor, blev hånad, förlöjligad och blev makabert uppspikad. Kan straffet för utropad självutnämnd gudomlighet bli värre?

Mänskligheten har en historik av att göra sig av med gudamänniskor; Jesus och så alla fredsälskare som aktivt sprider budskap och arbetar för fred. De mördas. Det kanske inte är så konstigt att vi därför aktar oss för att stå upp för vår gudomlighet och istället väljer att se ner på oss själva, förminskar oss och dömer oss själva och andra? Genom att göra det släpper vi effektivt alla eventuella anspråk på vår gudomliga härkomst. Kanske inte så konstigt när det straffas så hårt?

Det här inlägget om självkärlek började med att jag erkände att den kärleken för mig är den svåraste av alla. Den tog mig helt oanAnde till gud och de fantastiska bibelorden att vi är avbilder av densamme. Kan kanske tyckas att jag hamnade off track ämnet när så även gudasonen trädde in bland orden och, för vad som verkar vara för runt 2000 år sedan, gjorde anspråk på sin gudomlighet genom att säga att han var guds  son. Ord som visar att vi alla är barn till och därmed en återgivning av gud själv.

Eftersom det är så härligt att utmana sig själv i resan på Den Stora Kärleken och även att utmana rent generellt (ja, det skänker mig glädje att vara så här ”ogudaktig”, en avig Maria). Så är det väl hög tid att erkänna att päronet inte faller långt från äppelträdet och att samtidigt återupprätta det kvinnliga som felaktigt p g a vissa oklarheter kring guds kön blivit förtryckt i guds namn genom millennier på det här stället.

Jag gör därför nu ett ohämmat försök att istället för att fortsätta att förneka mig kärleken, förminska mig och se ner på mig som människa, nu upphöja mig och förstora mig:

Jag gör härmed anspråk på min gudomlighet. Jag är gudadotter. En exakt avbild av Gud. Min fader och jag är en. Jag är gud personifierad. Det är du med. 

Så var det sagt. Nu är det bara att invänta döden.

 

--- Maria Didalarion

26. jun, 2017

Jag gör mig just nu fri från alla trossystem; på engelska intressant nog ”Belief System” förkortat BS, som i BULL SHIT, allt som hindrat mig från stillheten och friden. Som hindrat mig från att vara Ingenting och fått mig att vilja vara Någonting där mitt sanna jag går vilse, förvillad och förlorad in i illusionernas värld av Alla ting och prestationer, av Allting.

Jag noterar hur den yttre verkligheten ständigt söker dra mitt fokus från Ingentinget till Alltinget med sina sorlande brusande och ständiga yttre distraktioner av prestation och anspänning. Jag har låtit den yttre verkligheten ta mig långt ifrån den jag verkligen är. Nu rättar jag mig snabbt. Den jag varit.

Mitt nya jag är mer uppmärksamt på vad jag känner. På vad jag egentligen vill. Mitt nya jag är starkare. Hon är modigare och gör allt mer som hon vill. Hon är friare och oräddare.

Jag prövar mitt nya jag. Hon med vingar som inte längre tänker gå i de inbillade jordiska fotkedjorna av De Stora Rädslorna ensamhet och överlevnad. Jag tänker låta rädslan att bli oälskad vara min drivkraft. Jag citerar Oskar Linnros ”Aldrig mera fötterna på jorden. Tänker aldrig mera gå med tunga steg. Tänker göra det, fast ingen verkar tro det. För den enda vägen upp och nu är ner.” De raderna säger allt.

Jag sträcker ut mina vingar genom att välja sanningen i vad jag känner i varje ögonblick. Går ner i mina känslor. I mitt djup. För det kommer ta mig upp på riktigt. Jag vet det.

Jag känner vrede. Det känns skönt. Jag tillåter mig att vara i sorgen jag känner över livets fulhet. Jag erkänner allt. Livet är en ansträngning. En ansträngning som gjort mig trött. Jag är trött. Bara att säga det gör mig friare. Jag kan andas lättare. Luften känns klarare. Jag är klarare. Klar som kristall. En kristallängelsnöstjärna på jorden, trött av mänskligheten. Trött på mänskligheten. Trött på alla som jag tror vill ha något av mig. Trött på alla krav och göranden. Längtar villkorslöst varande, som naturen själv. Jag är ju träden, vinden, markens alla blommor och bäcken som porlar. Jag föddes utan tvång om att tjäna pengar, betala räkningar, sköta hus, trädgård, bil och utan att tjäna alla som ville ha min uppmärksamhet.

Jag vill göra det igen. Födas på nytt. För att göra det måste mitt gamla jag dö. Jag tänker ta livet av henne. Hon ska dö här och nu.

Som mitt delade hjärta Robin idag sade när han kände min trötthet och alla måsten som började trängas i mig: - ”Skit i om du blir älskad, Maria. Skit i rädslan att bli ensam. Du kommer vara ditt sanna jag. Det är värt mer än världens och omgivningens krav som vi inbillar oss. Tillåt dig vila. Erkänn din trötthet. Släpp kontrollen. Kontrollen är det som gör dig trött. Det räcker att erkänna sanningen. Så blir du fri.” Jag erkände allt, mumlade högt orden han sagt:

- "Jag är trött och skiter i att bli älskad. Jag skiter fullständigt i om jag blir ensam. Jag släpper kontrollen och låter alla andra genom det bli och vara fria på samma sätt. Jag behöver inte bli älskad av dig, Robin. Jag behöver inte bli älskad ens av mina egna barn. Inte av mina föräldrar. Jag ger upp och släpper kontrollen. Jag är jävligt trött och livet är inte underbart. Det är ansträngande."

Jag väljer mig nu. Inte andras förväntningar jag tror och har inbillat mig. Som jag gjort till sanna. Helt fri från skuld. Det är en ny tid nu. Inte en New Age. Så mycket Bull Shit jag nu ser med mina klara ögon även i den rörelsen. Jag gör upp med allt New Age-blaj jag lurat mig själv med. Alla mentala konstruktioner som skapat mer skuld och mer krav om allt ifrån överflöd och annat skit vi inte behöver. Varför ska vi ha mer än vi behöver? Va fan? Vi behöver inte mer saker på den här planeten. Vi behöver mindre. Sakar, saker, saker = krav, krav, krav. Vi ska vara lyckliga jämt = krav på lycka som leder till att vi fortsätter trycka undan våra känslor. Välj dina tankar för de skapar din verklighet = krav på att kontrollera dina tankar. Välj glädje= aaaaaaaa…. Jag blir galen på all jakt på lycka som får oss att känna oss ständigt misslyckade om vi inte vaknar lyckliga. Bah! Vansinnet har brett ut sig i New Age träsket. Jag kravlar ur det. Tömmer mina stövlar på grumliga osanningar och sätter fötterna på stadig sund mark. Sanningen gör mig fri. Fågelfri.

Jag börjar om från SCRATCH. Jag är Ingenting. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting och jag älskar det. Härifrån kan jag börja om på nytt. Mitt ofria skuldtyngda jag ska dö nu. DÖ! Det är dags. Dö och lämna mig för i helvete ifred. Försöker du återuppstå och visar ditt på låtsas ansikte här igen kommer jag kväva dig, skjuta dig, ge dig sömnpiller eller ge dig en överdos av heroin. Jag dödar dig med mina egna bara händer. Fri från skuld och skam. Gräver din grav och dansar på den.

Jag pånyttföds. Ny här till en helt ny verklighet. En sann Ande, en sann ingen. Det här är orden som bevisar det för mig själv. Jag är ännu så länge Ingen. Ingen mer än sann.

26 juni 2017. Ingens födelsedag. Och sanningens.

Jag viskar till mitt nyfödda nyvakna själv: -"Jag kommer ta hand om dig. Du kommer få behålla vingarna som tog dig hit den här gången. Du är ingen. Behöver inte vara Någon och jag älskar dig genom allt. På vackra vingar kom du hit. Minns, att de alltid bär dig." 

--- Ingenting nu jag är och vingarna bär

16. jun, 2017

Tack Susanne Argus för din inspiration och helhet:

Till dig som är trött och till allas vår älskade utma(tt)ning:

Älska din trötthet. Den gör dig till en hel ...människa. Glad och pigg jämt är inget att sträva efter. Du inrymmer nämligen fantastiskt nog alla tillstånd. När de alla får inrymmas i din kärlek och får uttryckas i varje stund blir du hel. Strävan efter och tron att du är bättre när du är pigg skapar skuld i dig och gör att du måste anstränga dig när du t e x vistas bland människor. För du försöker låtsas känna något du inte just då känner. Det skapar ett motstånd och en anspänning som i sin tur gör dig ännu tröttare. Det är förbannat tröttsamt att vara osann. Det gör dig ofri. Sanningen gör dig fri. Att vara och inrymma allt.

Tillåt alla tillstånd utan att jämföra och döma dem. Trötthet förtjänar också din kärlek. Alla tillstånd och delar av dig är lika mycket värda. Din trötthet känner just nu samma utanförskap som du. För att du avvisat henne. Hon vill bli älskad som hon är. Precis som du.

Bjud in Tröttheten i ditt sammanhang, som är ett helt du. Som är hela dig. Du är ett spektrum av strängar som vill spela på alla strängar och spela alla toner. Anden vill få uttrycka alla sina lika vackra tillstånd. Du är faktiskt frihet. Att vara allt. Och Du är även trötthet. Du är både trött och het. För du är hel het.

Trötthet är just den känsla, det tillstånd och den del av dig du stängt ute under en lång tid. Inte gett utrymme. Den återtar nu därför det utrymme den är värd. Den är ovärderlig, men den känner ditt avvisande och det smärtar den. Den stannar därför hos dig tills den får den kärlek och uppmärksamhet den vet att den förtjänar.

Så till dig, min älskade trötthet. Du är älskad. Du har hamnat rätt. I mitt kärleksfulla sammanhang som är hel Ande i min vackra kropp.

--- Maria Didalarion