Maria Didalarions blogg

19. nov, 2017

Jag vet inte hur det är med er där ute? Själv är jag ordentligt trött på alla framgångscoacher som ska peppa oss att bli framgångsrika. Jag känner att jag sätter mig på bakhasorna likt en envis terrier som vägrar att gå längre. Självförverkligandet överst i Maslows behovstrappa har gått över styr. Självförverkligande in absurdum. Krävande, kvävande prestationsinriktat ohållbart blaj.

De framgångsrika framgångscoacherna tjänar på våra längtor, våra ännu inte förverkligade drömmar och är tydliga med att det "bara är du själv som begränsar dig". Det är med andra ord bara ditt eget fel om du är på vad du upplever som fel plats i livet eller känner dig missnöjd. Nej, gnäll tar dig ingenstans. Kom på idén som ska förändra ditt liv och framförallt din inkomst, skapa appen alla behöver även om de ännu inte vet om det, skapa dina drömmar. Bli rik. Bli någon.

Är dessa framgångscoacher egentligen bättre än tex reklam som säljer sin produkt just för att vi längtar och saknar? Eller får oss att tro att vi saknar. Vad lockar de med som är annorlunda? Fokus ligger oftast fortfarande på att din framgång mäts i pengar. I materiella ting. I prestation. Grattis, du är nu fången i framgångsträsket där alla lyckade redan klafsar runt i sina dyra märkestofflor. För du vill väl vara någon? Du vill väl göra skillnad? Du är väl lyckad? Har något att komma med vid släktmiddagarna?


Jag blir så innerligt trött. Uttråkad. Där jag sitter på bakhasorna flämtande och slut. Jag vill gå i ide. Jag vill göra ingenting. Tänk att det ska kännas så främmande? Så tabu? Jag har egentligen inte velat göra något alls på länge. Mer än möjligen "köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna, och när jag flugit tusen mil så ska jag flyga tusen till..." som Mikael Rickfors sjunger i den gamla slagdängan. Det kan jag tänka mig, men det är också i stort sett allt. Och nej, jag är inte deprimerad och saknar livslust. Jag bara gör upp med den materiella fångenskapen och prestationsslaveriet med dessa enkla ord.


Jag tycker om att skriva. Men inte ens det tar jag tag i så där prestationsinriktat som jag väl borde för att bli författare och lyckas? Kanske är det något fel på mig? Något jag borde betala en sådan där lyckad framgångscoach för att bli av med? Det skrapar i gruset när vovven i mig åter igen drar i nödbromsen, med baken i gruset. Jag vägrar den här skiten mer. Jag vägrar röra mig ur fläcken och att pressa mig ännu en bit, för att kanske någon gång där framme i framtiden "bli framgångsrik".


Jag borde bli en bakåtsträvarcoach. Ironiskt nog skulle det säkert bli min framgång.


Jag skulle bli coachen som säger precis tvärtom. Som uppmanar dig till att helt lägga av med självförverkligande genom prestation. Jag skulle ställa frågor som - Behöver den här världen verkligen mer materiell framgång? - Eller behöver den liksom du sakta ner, stanna upp, se över om materiell framgång verkligen leder till ett hållbart samhälle? En värld vi alla mår bra i och vill leva i? - Skulle du verkligen må bättre om du hade ett större hus? En nyare bil? - Finns det något du istället kan sluta med? - Kan du gå ner i tid på ditt arbete? - Vad behöver du och världen egentligen? - Finns det något du skulle vilja göra själv istället för att köpa det i affären? - Hur skulle det vara med lite sann framgång som tex tillfredsställelsen i det lilla i vardagen? - Är det dags att helt sluta jämföra dig med andra?


Som din bakåtsträvarcoach skulle jag ge råd som att ta en skogspromenad. Stanna och äta bär om du ser några. Kanske inte planera ditt liv så noggrant utan göra massor av just ingenting. Lägg dig på rygg och stirra i taket. Låt vemodet övermanna dig ibland. Gråt över världens olycka. Gråt över din egen. Ta ett bad. Stäng av telefonen. Ta bara telefonen när någon ringer du verkligen vill prata med. Prata med dina vänner och din familj, umgås, istället för att bo i din telefon. Prata med kollegorna och avbryt dem vänligt, men bestämt, om de på rasterna bor i sin telefon. Sluta att jämföra din trädgård med någon annans. Låt ogräset växa fritt. När du vill göra något vackert, gör det med glädje för att du vill, inte för att duga.


Min inre bakåtsträvarcoach peppar nu resten av mig  att fortsätta med det som just nu är min stora passion. Att få vara och göra ingenting. Mitt passiva jag ska få det utrymme hon äger rätten till. Med tanke på hur länge hon varit fånge i det här dysfunktionella och ohållbara prestationssamhället så kan det vara ett betydande utrymme som hon har i anspråk. Jag tänker, precis som min fina granne Linda uttryckte det, ta en dag i taget och se vart det för mig. Det är att låta livet gå framåt i all sin enkelhet. Det är också framgång. Bara en annan sort.


--- Maria, din bakåtsträvarcoach och medresenär i livets villervalla

29. okt, 2017

Jag har hållt mitt hjärta i eget tryggt förvar alltsedan det drastiskt öppnades för snart två år sedan. Mitt vidöppna hjärta har behövt den tryggheten och de murarna under den här tiden. I paradoxen har det också inneburit friheten att inte överlämna sig helt och fullt åt någon annan. Försvar och behov av skydd är frihet för ett hjärta som en gång exploderat och blivit till miljoner kristalliserade diamantfacetter. För ett hjärta som brustit behöver sin tid för att våga älska utan försvar igen.

Hjärtats briljanter kastade då sitt regnbågsljus över alla celler tills de förvandlades till en pöl som rann ut på golvet och försatte mig  i en upplevelse där jag inte längre kunde röra armar och ben. Jag kunde bara flyta. Min kropp var inte längre fast solid materia. Den blev flytande. Bildligt talat, tänker ni? Nej, inte alls.  Jag upplevde det bokstavligen och helt närvarande i kroppen. Eller snarare bortom de fysiska lagarna där en fast kropp inte är flytande.
Där på trägolvet låg mitt vakna jag och funderade på om hon som var jag nu skulle rinna ner mellan golvtiljorna. Helt ärligt så hade jag där och då inte något emot det. Känslan av att flyta ut över de oljade träplankorna var behaglig. Allt motstånd i kroppen var borta. Kroppen var befriad från alla spänningar  och allt upprätthållande av den energi som krävdes och krävs för att vara i kroppen.

Jag vet inte om ni lagt märke till eller upplever det som jag gör när det gäller att vara i en kropp? För mig kräver det en ansträngning. Jag känner spänningar och det jag benämner motstånd. Det kräver anspänning för mig att vara fysisk. Ibland lyckas min själ inte. Hon reser då och är någon annanstans. Det låter poetiskt och skönt. Det är det inte. Det är som att vara avskuren från verkligheten. Som att ha huvudet under vatten medan alla andra är ovanför ytan. När min själ inte är i kroppen är allt mekaniskt. Min kropp är en robot som gör sina sysslor, men som är avstängd. Utestängd. Innestängd. Jag når inte ut. Jag når inte in.

Det "jag", jag i vanliga fall är, är varken där inne eller där ute. Hon existerar, men kan inte ta in eller delta. Hon står vid sidan av sig själv. Hon går bredvid livet istället för lever det. Det är inte gott att vara utanför kroppen. Så att vara en helt integrerad själ som finns och lever genom alla celler i min nuvarande kropp är mitt mål. Det är därför jag är här. För att vara en totalt närvarande kropp.

Många söker sin själ i den materialistiska världen. Min resa är den motsatta. Min andliga resa är en kroppens resa. Min spirituella resa är en fysisk historia, en kroppens egen saga. Påtaglig. Ibland smärtsam. Bokstavlig. Den går att känna. Att vara ängel på jorden är att bli vän med kroppen, med alla nervtrådarna, med cellerna, med hjärtat och med alla dess mysterier.

Att vara ängel och mystiker är att utforska kroppen och livet här genom den. Min själ och mitt medvetande får vägleda och påverka, men det är min kropp som gör resan här. Ingen annan.

Smärta har därför en ibland helt överlägsen och oövervinnlig roll i vår existentiella utveckling av alla oss änglar som utvecklas genom kroppens processer här. Att älska kroppen och dess resa är viktigt. Det är därför viktigt att ge den all den tid den behöver. Själen må vara tidlös, men kroppen behöver ofta tid och att uttrycka sig för att nå helhet inom sig.

För mig betyder viljan att vara en hel människa att nå allt djupare in i min kärna, mina cellkärnor. För att kunna ge mer plats åt den kärlek och totala frid och stillhet som är möjlig att uppleva här och nu, i kroppen som gör resan här, behöver jag frigöra utrymme.  Mina djupaste och vackraste upplevelser av livet har många gånger innehållit och föregåtts av smärta som behöver uttrycka sig. Det är när vi uttrycker våra smärtor som utrymme frigörs för mer ande.

Det var en stark känsla av separation från en man jag älskar som gav en återklang av separation i mitt djupaste inre som utlöste alla dessa kärnreaktioner i min kropp. Smärtan var oerhört fysisk. Jag kände hur mina cellkärnor först exploderade, därefter blev flytande och sedan blev de till lysande cellstjärnor som visade mig min själs födelse och bortom den. Flummigt? Nej, oerhört verkligt.

Nu när jag skriver detta har jag besök av en lika fysiskt påtaglig doft.  Det doftar starkt av rosor i hela rummet, eller åtminstone i min näsa. (Hur vet jag om det doftar "där ute" eller "där inne" i min näsa? Jag kan inte fråga någon. Jag är själv här.) Samtidigt som den starka doften är här hos mig i realtid när jag vidrör tangenterna och författar dessa ord, hör jag med mitt intuitiva klarhörande orden  "ännu doftar kärleken". 

Ja, ännu doftar kärleken. Den togs bara skenbart ifrån mig. Kanske var fråntagandet av den hela syftet, eftersom jag genom att uttrycka smärtan frigjorde utrymme för en ännu större kärlek som mina celler längtade att bära och sprida? Mina celler inrymmer alltså nu mer kärlek, inte mindre, trots att det var kärleken jag trodde att jag förlorade. I min värld är det en möjlighet. Det är till och med min sanning.

Hade jag velat bespara min kropp och hjärtat resan att förälska mig i någon så innerligt? Hade jag velat låta mina celler slippa upplevelsen av att kärleken togs ifrån mig så att jag hade undgått den här ytterst smärtsamma  känslan av separation?

Svaret är ett kristallklart nej. Nej. Nej, och åter nej. Den gav mig möjligheten att i inre bilder se, känna och veta min själs födelse och den tog mig till och med bortom den ljusa stjärna jag verkade födas ur. Jag fick känna "mig" bortom det jag upplever är själen och dess  varande av ljus. Jag fick kontakt med en mjuk stilla röst i mitt galleri av inre toner som presenterade sig som "Sophia". Hennes ton i mig var vishet och visshet inuti mitt bröst i form av en lotusblomma med genomskinliga flytande florocerande regnbågsfärgade blad. Jag visste att jag hade nått en nivå djupare på resan i att förkroppsliga kärleksljuset och vara så mycket människa jag bara kan och förmår.

Jag blev vackrare. Jag blev mer hel. För jag blev ännu mer ande i kropp. Jag fick se bortom stjärnorna och jag har fått vara vattenpöl. Det ni. Allt det vann jag genom att våga lägga mitt hjärta i någon annans händer. Ändå har jag alltsedan dess skyddat mig och byggt försvarsmurar för att undvika smärta. Kroppen fungerar så. Den vill gärna ha viss kontroll. En viss så kallad inbillad "trygghet" och den vill undvika smärta.

Det är inte att leva fullt ut. Att leva fullt ut innebär att släppa kärleken fri. Låta den sväva  som en fjäril och flyga högt över marken. Få dofta rosendoften igen.  Hjärtat och kroppen ska få ta och ha sin tid, men det ska inte vila i tryggt förvar för alltid.

Det ska åter igen få vara vidöppet och sårbart. Det ska åter igen få sprida sitt starka ljus och ännu doftar kärleken.

"För ännu doftar kärlek och hoppet blir till tro. Ännu blåser vindar, som stillar sig till ro. Jag önskar du finns kvar, när solen stiger. När natten blivit dag, vill du älska då."

                    --- Marie Fredriksson, Ännu doftar kärlek, Het Vind



--- Maria Didalarion

9. okt, 2017

Så är det dags igen för lite uttryck. Anden gillar det. Att uttrycka sina intryck. Trycka ut inifrån det som reflekterats henne utifrån och uttrycka utifrån det som reflekterats henne inifrån. Ja, så komplex är den. Verkligheten. Eller värkligheten som jag kallar den när den känns trång och skaver mot den frekvens som är jag. Varför kallar jag mig frekvens? – ”Du kan väl tala svenska?” hade min pappa irriterat inflikat här om han hade haft möjlighet. Det har han nu inte. Här får jag breda ut mig snudd på oemotsagd. Kan bara få mina 379 ”vänner” på FB på mig.

Jag tar det.

Jag är en frekvens, ett mönster, en av skapelsesångens alla melodier och därför lever jag här. Jag är här för att vara just jag, jag får existera och jag gör en Winnerbäck.

”Jag hugger i sten, jag tror att jag sakta börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.” – Hugger i sten, Lars Winnerbäck.

Min figur är min föränderliga frekvens och jag jobbar mig ständigt inåt för att se den. Ibland hugger jag i sten och ser bara konturer. Så plötsligt ser jag en figur. Ser henne där inuti. Hon som finns där i mitt innersta rum. Hon som inom sig når bortom. Bortom finns inom henne och inom henne finns bortom. Där i min inre rymd fann jag idag galaxer fyllda med stjärnor. Vi är inte bara stjärnor, vi är hela galaxer reflekterade i form.

Ja, så kan det gå när mitt Maria-jag ligger hemma och i 3D värkligheten är sjuk. Hostan som hotat att spränga mitt bröst i bitar. Huvudet som vill explodera när hostattackerna kommer och passerar genom min form. Mitt Maria-jag som för en stund på jorden nu inte hunnit ta hand om sitt innersta, eftersom det yttre tagit allt fokus och därmed min energi.

Jag har flyttat.

Det låter så enkelt. Orden får till och med plats i en mening om tre ord. Jag har flyttat. Ord är begränsande. När allt i värkligheten tagit och inrymmer så många sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor och månader av mitt liv. Jag har även börjat ett nytt jobb. Jag har pendlat långt i flera veckor.

Jag har samtidigt rensat, åkt till tippen, Röda Korset, Ria, rensat ännu mer, åkt till tippen igen. Jag har hämtat banankartonger, packat, fyllt bilen, rest mil och tömt bilen, burit till tredje våningen och börjat om igen. Och igen. Och igen. Jag har slipat väggar i det nya, tejpat lister, köpt färg, målat väggar, målat tak och köpt mer färg.

Hyrt släp, fått be vänner om hjälp. Packat, burit, åkt och burit igen. Städat, städat och städat igen. Bett vänner om hjälp igen. Och igen.

Jag har börjat fixa i det nya. En ny lya.

Nu ligger jag här bland banankartongerna som innehåller hela mitt liv, utslagen av bröstsmärtor, huvudvärk och en ihärdig hosta. En förkylningarnas förkylning som inte släppt ännu. Världen och jag vill se mig frisk och ”nu får du väl ändå bli frisk”?

Bröstsmärtorna är på grund av överansträngning av muskelfästena vid revbenen, intill mitt hjärta. En stund där blev jag rädd att mitt hjärta skulle få en attack. Så nu har jag tagit EKG med.

Överansträngning. Jo, jo, minsann, det finns också inrymt i den enkla meningen med tre ord.

Jag har flyttat.

Vem är jag nu? Var finns jag i allt detta nya? Vem är hon som föds ur den här förändringen?

Mitt gamla jag finns med mig här nedpackat i banankartonger och mitt sanna jag formar mitt nya jag i varenda rörelse. En rörelse härifrån till evigheten. Ett ögonblick oändlighet är jag. Ett sådant ögonblick är en galax.

På grund av den ihärdiga hostan stannas jag upp. Hon är klok hon, Liv. Hon inrymmer hosta när det är det som behövs för att sakta ner. Hon inrymmer överansträngda muskelfästen som liknar ont i hjärtat. När hon behöver det. Jag lyssnar på henne, på mitt hjärta. Särskilt när hon väsnas så här.

Jag har flyttat. Jag ”värkar” ha förkylningarnas förkylning.

I själva verket kom ihåg att jag, du och vi är storverket, mästerverket eller verk-ligheten även att det är värk likt ”när knoppar brister” (Karin Boye). Så minns nu med mig att jag och vi alla är ständig metamorfos. Ibland förklädd i en flytt och i en krävande förkylning.

Metamorfos är att dö för att födas på nytt. Jag tror att jag börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt, jag ser en figur. Den figuren är en galax fylld med stjärnor och änglar. Galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom hade sagt.

Vi är så mycket större än vi tror.

--- Maria Didalarion, en melodi mitt i metamorfosen där kartonger är kokonger och galaxer föds.

9. sep, 2017

Inom mig har jag ett lugn som känns helt nytt. Jag kan fortfarande bildligt talat energimässigt famla, ramla och tappa balansen en kort stund i dramats finurlighet, men faktum är att ett stort skifte har ägt rum i mig. Ett skifte så stort att jag inte helt kan omfamna det ännu. Ett skifte så nytt att det ibland känns overkligt, men något har onekligen hänt.

Det är tilliten som har hänt. Genom upplevelser av oro blev till slut bara ro kvar. O:et har försvunnit.

Mitt nya jag litar på livet. Hon litar även på sig själv och hon litar på andra. Det betyder att jag med stormsteg närmar mig nästa kvantsprång som innebär att även släppa taget om känslan av tillit för att gå in i en värld av totalt lita på. I den världen blir även tilliten överflödig.

I Landet Lita På behövs nämligen inte tillit alls. Den behöver man bara ta till då det finns en brist på lugn, en brist på ro. Känslan av tillit använder vi för att övertyga oss själva om att vi är trygga och att allt har en mening. Innerst inne är vi fortfarande rädda att vi kan ha fel. Tillit är på så sätt en kontrast av rädsla.

När tilliten är helt förankrad försvinner därför behovet av den. När vi helt litar på livet och oss själva behöver vi den inte längre. Vi behöver inte heller hopp, för hopp innebär att vi djupt inom oss känner att vi saknar något som vi tror att vi behöver.

Jag tror att sanningen vill få oss att minnas att vi alltid har allt vi behöver och att allt är perfekt hur det än ser ut.

Tänk att leva så i varje stund? Helt och fullt förvissad om att allt är perfekt och att vi har allting vi behöver i varje stund. Tänk att minnas och veta att vi har just det vi behöver även när det vi upplever är t e x brist. Tänk att förstå att den upplevda bristen just då är det vi faktiskt behöver? Tänk att innerst inne veta att vi är precis där vi ska vara i varenda ögonblick av våra liv även när vi befinner oss någonstans där vi tror vi inte vill vara? Tänk att då minnas att där vi inte vill vara är en kontrast vi just då behöver eller kanske upplever just för att ta oss dit vi vill vara?

Tänk om vi alltid är perfekta precis som vi är i exakt varenda stund? Och att varje gång vi glömmer bort det också existerar av en anledning och därför också är en perfekt upplevelse?

Tänk om allt vi upplever som svårigheter i själva verket är lika perfekta i sitt varande av kontrast för att uppleva helhetens magnifika spektrum av händelser?

Tänk om det enda vi behöver skifta egentligen är vårt sätt att se på verkligheten för att kunna se skönheten i all sin perfektion?

Jag känner tacksamhet över min förankrade tillit, men eftersom den är så ny i mitt system är det med viss förundran jag smakar på den. Smaken är så ny att den verkar märklig.

För mig är det konstigt att vara så här lugn. Det är konstigt att inte känna någon brist på något. Jag ler förundrat och min förundran tilltar i styrka då jag inser att jag för första gången i hela mitt liv längtar till vintern.

Det kanske framstår som oväsentligt i resonemanget att jag ser fram emot vintern, men ärligt talat är det stort. Det är riktigt stort.

Det betyder något.

Att jag känner värme i hjärtat när jag tänker på vinterkyla trodde jag var omöjligt för mig.

Det betyder att jag nu ser skönhet där jag inte kunnat se den förut.

Det betyder att jag förändrats och expanderat.

Det betyder att det omöjliga är möjligt, för att jag släppt taget om o:et.

--- Maria Didalarion

 

25. aug, 2017

Min inre man symboliseras av Mikael Persbrandt. Det vet alla ni som läst tidigare inlägg. Han har haft rollen som Gunvald Larsson, en inte alltigenom härlig karaktär, men det är tack och lov bara en av alla roller som min inre man spelat och det för länge sedan för både jag, Mikael Persbrandt och min inre man utvecklas hela tiden. Mikael Persbrandt som människa är både känslig, skör, komplex och bipolär med drogproblem. Jag delar lyckligtvis inte de två sistnämnda personlighetsdragen.

Varför berättar jag detta? Jo, för att nu är det dags att presentera min inre kvinna. Hon som jag i det yttre är en replika av och som äntligen vuxit sig så stark att hon nu till fullo litar på sig själv. Tillit som varit senaste halvårets tema för mig. Inom Ally McBeal i den gamla TV-serien med samma namn dyker det allt som oftast upp en temasång som förklarar var hon befinner sig i livet. Tillit har varit en sådan temasång och den har dykt upp och visat många olika sidor av sitt mynt. Jag önskade större vishet i ämnet för att bli en ännu bättre föreläsare och oj, vad livet bjudit upp till dans.

Nu är jag där att tonerna från den sången inom mig förankrat sig i alla mina miljoner celler. Jag har bokstavligt talat ”hört” och känt mina celler genom starka vibrationer sjunga sig på plats i mig. Det har inte varit särskilt behagligt. Atomerna i mig har darrandes och surrandes genljudit min kropp. Ingenstans har jag kunnat finna ro, eftersom jag bor i just kroppen. Mitt fysiska tempel har inte erbjudit mig en enda plats av stillhet. När jag stillat mig har den här sången tilltagit i styrka. Jag har inte kunnat sova, eftersom tystnaden ökat stormen överallt inuti.

Nu är det gjort. Dessa starka energier är äntligen integrerade och mitt lugn har återvänt. Nu har jag börjat skörda resultaten av allt som pågått och allt jag gått igenom och vilka resultat det är. Jag är en välsignad magnifik varelse som ofta får skönja visshetens gåvor. Åtminstone i retro perspektiv, när kaos bytts mot ordning för en stund.

Vilka är då de häpnadsväckande resultaten? De är faktiskt just häpnadsväckande fantastiska manifestationer både i mitt inre och i det yttre. Min kärlek, respekt och tillit till den jag är och det jag känner har växt sig enormt stark. Jag tvivlar inte längre på mig. Inte ens när någon jag tycker om ifrågasätter mig viker jag undan för det jag upplever är min sanning. Jag tar ton. Min nya ton.

Jag hör min sanning klart och tydligt och jag fattar beslut som vilar i hennes trygga famn. Sanningen vilade i min inre kvinnas trygga händer. Hon som likt min inre man också är känslig, skör, komplex är nu även mycket stark. Hon är modig. Hon är lejoninnan som klivit fram ur Lejonportalen och satt gränser, inte rytandes, men väl ihärdigt och tydligt. Hon har inte gett vika på det hon känner.

Jag är äntligen där att jag väljer mig själv oavsett yttre omständigheter. Jag väljer nu även rätten att ändra mig. Det som känns bra ena dagen kanske inte längre är vad jag vill nästa och det är okej. Då fattar jag ett nytt beslut. Min inre kvinna älskar att ha rätten att ändra sig och hon är helt redo att stå upp för det.

Jag står för det. Jag utövar konsekvent rätten att vara inkonsekvent och det är härligt. Innan gav det mig skuld. Nu är jag helt befriad från den, för jag litar på mig.

Jag litar på lejonkvinnan i mig jag lurats att tro att jag inte kan lita på. Jag litar på det jag känner. Framförallt ändrar jag mig. Det kan både du och jag lita på och skillnaden från förut är att jag älskar mig för det.

Precis som Livet älskar mig för det.

Livet premierar mig och min tuffa smärtsamma resa som tagit mig till min innersta kärna av inre trygghet och tillit genom att direkt återspegla alltsammans i en framgångsrik husförsäljning som gör mig ekonomiskt helt trygg. För en ensamstående enastående mamma som kämpat i tolv år är det fortfarande svårt för mig att helt omfamna och ta in. Men det är sant. Det är så bra som det är sant.

Livet orkestrerade och erbjöd mig på samma dag som den lyckade husförsäljningen ett skräddarsytt arbete på exakt den tjänstgöringsgraden på 60 % jag önskat mig i flera år. På en plats nära min nya lilla vindsvåning där jag ska bo.

Ett helt nyttkapitel i mitt liv börjar i höst och var tror ni skolan jag ska arbeta som resurslärare och specialpedagog på ligger? Den ligger i Nye. Jag välkomnar det nya. Min inre kvinna är ett lejonhjärta och ni kommer få fortsätta höra mig ryta. Precis Som Katy Perry.

“ I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
So I sat quietly, agreed politely
I guess that I forgot I had a choice
I let you push me past the breaking point
I stood for nothing, so I fell for everything…

…I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire
'Cause I am the champion, and you're gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar!...

…Now I'm floating like a butterfly
Stinging like a bee I earned my stripes
I went from zero, to my own hero… “   --- Katy Perry, Roar

--- Maria Didalarion