Maria Didalarions blogg

9. okt, 2017

Så är det dags igen för lite uttryck. Anden gillar det. Att uttrycka sina intryck. Trycka ut inifrån det som reflekterats henne utifrån och uttrycka utifrån det som reflekterats henne inifrån. Ja, så komplex är den. Verkligheten. Eller värkligheten som jag kallar den när den känns trång och skaver mot den frekvens som är jag. Varför kallar jag mig frekvens? – ”Du kan väl tala svenska?” hade min pappa irriterat inflikat här om han hade haft möjlighet. Det har han nu inte. Här får jag breda ut mig snudd på oemotsagd. Kan bara få mina 379 ”vänner” på FB på mig.

Jag tar det.

Jag är en frekvens, ett mönster, en av skapelsesångens alla melodier och därför lever jag här. Jag är här för att vara just jag, jag får existera och jag gör en Winnerbäck.

”Jag hugger i sten, jag tror att jag sakta börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.” – Hugger i sten, Lars Winnerbäck.

Min figur är min föränderliga frekvens och jag jobbar mig ständigt inåt för att se den. Ibland hugger jag i sten och ser bara konturer. Så plötsligt ser jag en figur. Ser henne där inuti. Hon som finns där i mitt innersta rum. Hon som inom sig når bortom. Bortom finns inom henne och inom henne finns bortom. Där i min inre rymd fann jag idag galaxer fyllda med stjärnor. Vi är inte bara stjärnor, vi är hela galaxer reflekterade i form.

Ja, så kan det gå när mitt Maria-jag ligger hemma och i 3D värkligheten är sjuk. Hostan som hotat att spränga mitt bröst i bitar. Huvudet som vill explodera när hostattackerna kommer och passerar genom min form. Mitt Maria-jag som för en stund på jorden nu inte hunnit ta hand om sitt innersta, eftersom det yttre tagit allt fokus och därmed min energi.

Jag har flyttat.

Det låter så enkelt. Orden får till och med plats i en mening om tre ord. Jag har flyttat. Ord är begränsande. När allt i värkligheten tagit och inrymmer så många sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor och månader av mitt liv. Jag har även börjat ett nytt jobb. Jag har pendlat långt i flera veckor.

Jag har samtidigt rensat, åkt till tippen, Röda Korset, Ria, rensat ännu mer, åkt till tippen igen. Jag har hämtat banankartonger, packat, fyllt bilen, rest mil och tömt bilen, burit till tredje våningen och börjat om igen. Och igen. Och igen. Jag har slipat väggar i det nya, tejpat lister, köpt färg, målat väggar, målat tak och köpt mer färg.

Hyrt släp, fått be vänner om hjälp. Packat, burit, åkt och burit igen. Städat, städat och städat igen. Bett vänner om hjälp igen. Och igen.

Jag har börjat fixa i det nya. En ny lya.

Nu ligger jag här bland banankartongerna som innehåller hela mitt liv, utslagen av bröstsmärtor, huvudvärk och en ihärdig hosta. En förkylningarnas förkylning som inte släppt ännu. Världen och jag vill se mig frisk och ”nu får du väl ändå bli frisk”?

Bröstsmärtorna är på grund av överansträngning av muskelfästena vid revbenen, intill mitt hjärta. En stund där blev jag rädd att mitt hjärta skulle få en attack. Så nu har jag tagit EKG med.

Överansträngning. Jo, jo, minsann, det finns också inrymt i den enkla meningen med tre ord.

Jag har flyttat.

Vem är jag nu? Var finns jag i allt detta nya? Vem är hon som föds ur den här förändringen?

Mitt gamla jag finns med mig här nedpackat i banankartonger och mitt sanna jag formar mitt nya jag i varenda rörelse. En rörelse härifrån till evigheten. Ett ögonblick oändlighet är jag. Ett sådant ögonblick är en galax.

På grund av den ihärdiga hostan stannas jag upp. Hon är klok hon, Liv. Hon inrymmer hosta när det är det som behövs för att sakta ner. Hon inrymmer överansträngda muskelfästen som liknar ont i hjärtat. När hon behöver det. Jag lyssnar på henne, på mitt hjärta. Särskilt när hon väsnas så här.

Jag har flyttat. Jag ”värkar” ha förkylningarnas förkylning.

I själva verket kom ihåg att jag, du och vi är storverket, mästerverket eller verk-ligheten även att det är värk likt ”när knoppar brister” (Karin Boye). Så minns nu med mig att jag och vi alla är ständig metamorfos. Ibland förklädd i en flytt och i en krävande förkylning.

Metamorfos är att dö för att födas på nytt. Jag tror att jag börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt, jag ser en figur. Den figuren är en galax fylld med stjärnor och änglar. Galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom hade sagt.

Vi är så mycket större än vi tror.

--- Maria Didalarion, en melodi mitt i metamorfosen där kartonger är kokonger och galaxer föds.

9. sep, 2017

Inom mig har jag ett lugn som känns helt nytt. Jag kan fortfarande bildligt talat energimässigt famla, ramla och tappa balansen en kort stund i dramats finurlighet, men faktum är att ett stort skifte har ägt rum i mig. Ett skifte så stort att jag inte helt kan omfamna det ännu. Ett skifte så nytt att det ibland känns overkligt, men något har onekligen hänt.

Det är tilliten som har hänt. Genom upplevelser av oro blev till slut bara ro kvar. O:et har försvunnit.

Mitt nya jag litar på livet. Hon litar även på sig själv och hon litar på andra. Det betyder att jag med stormsteg närmar mig nästa kvantsprång som innebär att även släppa taget om känslan av tillit för att gå in i en värld av totalt lita på. I den världen blir även tilliten överflödig.

I Landet Lita På behövs nämligen inte tillit alls. Den behöver man bara ta till då det finns en brist på lugn, en brist på ro. Känslan av tillit använder vi för att övertyga oss själva om att vi är trygga och att allt har en mening. Innerst inne är vi fortfarande rädda att vi kan ha fel. Tillit är på så sätt en kontrast av rädsla.

När tilliten är helt förankrad försvinner därför behovet av den. När vi helt litar på livet och oss själva behöver vi den inte längre. Vi behöver inte heller hopp, för hopp innebär att vi djupt inom oss känner att vi saknar något som vi tror att vi behöver.

Jag tror att sanningen vill få oss att minnas att vi alltid har allt vi behöver och att allt är perfekt hur det än ser ut.

Tänk att leva så i varje stund? Helt och fullt förvissad om att allt är perfekt och att vi har allting vi behöver i varje stund. Tänk att minnas och veta att vi har just det vi behöver även när det vi upplever är t e x brist. Tänk att förstå att den upplevda bristen just då är det vi faktiskt behöver? Tänk att innerst inne veta att vi är precis där vi ska vara i varenda ögonblick av våra liv även när vi befinner oss någonstans där vi tror vi inte vill vara? Tänk att då minnas att där vi inte vill vara är en kontrast vi just då behöver eller kanske upplever just för att ta oss dit vi vill vara?

Tänk om vi alltid är perfekta precis som vi är i exakt varenda stund? Och att varje gång vi glömmer bort det också existerar av en anledning och därför också är en perfekt upplevelse?

Tänk om allt vi upplever som svårigheter i själva verket är lika perfekta i sitt varande av kontrast för att uppleva helhetens magnifika spektrum av händelser?

Tänk om det enda vi behöver skifta egentligen är vårt sätt att se på verkligheten för att kunna se skönheten i all sin perfektion?

Jag känner tacksamhet över min förankrade tillit, men eftersom den är så ny i mitt system är det med viss förundran jag smakar på den. Smaken är så ny att den verkar märklig.

För mig är det konstigt att vara så här lugn. Det är konstigt att inte känna någon brist på något. Jag ler förundrat och min förundran tilltar i styrka då jag inser att jag för första gången i hela mitt liv längtar till vintern.

Det kanske framstår som oväsentligt i resonemanget att jag ser fram emot vintern, men ärligt talat är det stort. Det är riktigt stort.

Det betyder något.

Att jag känner värme i hjärtat när jag tänker på vinterkyla trodde jag var omöjligt för mig.

Det betyder att jag nu ser skönhet där jag inte kunnat se den förut.

Det betyder att jag förändrats och expanderat.

Det betyder att det omöjliga är möjligt, för att jag släppt taget om o:et.

--- Maria Didalarion

 

25. aug, 2017

Min inre man symboliseras av Mikael Persbrandt. Det vet alla ni som läst tidigare inlägg. Han har haft rollen som Gunvald Larsson, en inte alltigenom härlig karaktär, men det är tack och lov bara en av alla roller som min inre man spelat och det för länge sedan för både jag, Mikael Persbrandt och min inre man utvecklas hela tiden. Mikael Persbrandt som människa är både känslig, skör, komplex och bipolär med drogproblem. Jag delar lyckligtvis inte de två sistnämnda personlighetsdragen.

Varför berättar jag detta? Jo, för att nu är det dags att presentera min inre kvinna. Hon som jag i det yttre är en replika av och som äntligen vuxit sig så stark att hon nu till fullo litar på sig själv. Tillit som varit senaste halvårets tema för mig. Inom Ally McBeal i den gamla TV-serien med samma namn dyker det allt som oftast upp en temasång som förklarar var hon befinner sig i livet. Tillit har varit en sådan temasång och den har dykt upp och visat många olika sidor av sitt mynt. Jag önskade större vishet i ämnet för att bli en ännu bättre föreläsare och oj, vad livet bjudit upp till dans.

Nu är jag där att tonerna från den sången inom mig förankrat sig i alla mina miljoner celler. Jag har bokstavligt talat ”hört” och känt mina celler genom starka vibrationer sjunga sig på plats i mig. Det har inte varit särskilt behagligt. Atomerna i mig har darrandes och surrandes genljudit min kropp. Ingenstans har jag kunnat finna ro, eftersom jag bor i just kroppen. Mitt fysiska tempel har inte erbjudit mig en enda plats av stillhet. När jag stillat mig har den här sången tilltagit i styrka. Jag har inte kunnat sova, eftersom tystnaden ökat stormen överallt inuti.

Nu är det gjort. Dessa starka energier är äntligen integrerade och mitt lugn har återvänt. Nu har jag börjat skörda resultaten av allt som pågått och allt jag gått igenom och vilka resultat det är. Jag är en välsignad magnifik varelse som ofta får skönja visshetens gåvor. Åtminstone i retro perspektiv, när kaos bytts mot ordning för en stund.

Vilka är då de häpnadsväckande resultaten? De är faktiskt just häpnadsväckande fantastiska manifestationer både i mitt inre och i det yttre. Min kärlek, respekt och tillit till den jag är och det jag känner har växt sig enormt stark. Jag tvivlar inte längre på mig. Inte ens när någon jag tycker om ifrågasätter mig viker jag undan för det jag upplever är min sanning. Jag tar ton. Min nya ton.

Jag hör min sanning klart och tydligt och jag fattar beslut som vilar i hennes trygga famn. Sanningen vilade i min inre kvinnas trygga händer. Hon som likt min inre man också är känslig, skör, komplex är nu även mycket stark. Hon är modig. Hon är lejoninnan som klivit fram ur Lejonportalen och satt gränser, inte rytandes, men väl ihärdigt och tydligt. Hon har inte gett vika på det hon känner.

Jag är äntligen där att jag väljer mig själv oavsett yttre omständigheter. Jag väljer nu även rätten att ändra mig. Det som känns bra ena dagen kanske inte längre är vad jag vill nästa och det är okej. Då fattar jag ett nytt beslut. Min inre kvinna älskar att ha rätten att ändra sig och hon är helt redo att stå upp för det.

Jag står för det. Jag utövar konsekvent rätten att vara inkonsekvent och det är härligt. Innan gav det mig skuld. Nu är jag helt befriad från den, för jag litar på mig.

Jag litar på lejonkvinnan i mig jag lurats att tro att jag inte kan lita på. Jag litar på det jag känner. Framförallt ändrar jag mig. Det kan både du och jag lita på och skillnaden från förut är att jag älskar mig för det.

Precis som Livet älskar mig för det.

Livet premierar mig och min tuffa smärtsamma resa som tagit mig till min innersta kärna av inre trygghet och tillit genom att direkt återspegla alltsammans i en framgångsrik husförsäljning som gör mig ekonomiskt helt trygg. För en ensamstående enastående mamma som kämpat i tolv år är det fortfarande svårt för mig att helt omfamna och ta in. Men det är sant. Det är så bra som det är sant.

Livet orkestrerade och erbjöd mig på samma dag som den lyckade husförsäljningen ett skräddarsytt arbete på exakt den tjänstgöringsgraden på 60 % jag önskat mig i flera år. På en plats nära min nya lilla vindsvåning där jag ska bo.

Ett helt nyttkapitel i mitt liv börjar i höst och var tror ni skolan jag ska arbeta som resurslärare och specialpedagog på ligger? Den ligger i Nye. Jag välkomnar det nya. Min inre kvinna är ett lejonhjärta och ni kommer få fortsätta höra mig ryta. Precis Som Katy Perry.

“ I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
So I sat quietly, agreed politely
I guess that I forgot I had a choice
I let you push me past the breaking point
I stood for nothing, so I fell for everything…

…I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire
'Cause I am the champion, and you're gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar!...

…Now I'm floating like a butterfly
Stinging like a bee I earned my stripes
I went from zero, to my own hero… “   --- Katy Perry, Roar

--- Maria Didalarion

25. aug, 2017
14. aug, 2017

De senaste månaderna har jag fått möta mitt val att välja sanningen. Sanningen gör verkligen ont. Den gör det. Men. Jag lever ett levande kännande liv. Så mycket är sant. Det är värdefullt och jobbigt.

Det började med att jag ville uttrycka och sätta ord på hur vi växer i tillit, eftersom jag fick ett uppdrag att föreläsa i ämnet. Livet gav mig ett uppdrag jag beslöt att fullgöra. Det har tagit mig på en otroligt och förbannat jobbig och smärtsam resa djupt in i mitt inre med lika många kaotiska upplevelser i det yttre. Det är även och har varit en påtagligt fysisk resa som ägt rum i min egen kropp.

Jag föreläste om sann in gen. Att generna i kroppen är sanna. Min kropp svarade an och har talat till mig, sjungit för mig och gallskrikit på så många sätt att jag nästan inte orkat ta mig igenom det. Jag har även förstått sann ingen. Ingen är sann och det är som det ska vara. Det är gåvan här, att få vara ett jag, ett alldeles unikt jag med ett helt eget perspektiv eller med andra ord, sin egen sanning. Ett ego som får vara sitt jag och sjunga sin unika skapelsesång oavsett andras åsikter, känslor och val. Vi får vara krävande gentemot vår omgivning och välja det som är gott för oss och vi kan egentligen göra det fria från skuld. Det är möjligt. Inte ännu för mig, men jag är lite närmre nu än någonsin förut. Det är stort för mig som hela mitt vuxna liv gett mig själv skuld.

Jag har haft klåda på min ena axel i en och en halv månad. Jag har haft sömnsvårigheter utan dess like. Jag har haft surrande vibrerande celler som inte velat bli tystade. Jag har känt stark oro och jag har haft ångest. Jag har haft ont i magen i veckor.

Jag hade en upplevelse bortom ord med så svåra magsmärtor att jag till slut låg på golvet och bara kved, blev skjutsad till akuten av min pojkvän där jag kröp in på alla fyra och ringde på en alarmklocka, medan Robin parkerade bilen. Vi visste intuitivt att något storslaget var på väg, men smärtan var överväldigande så valet akuten var till slut det enda möjliga. Mitt seende var i tunnelformat p g a den galna smärtan. Där på akutgolvet i Växjö fick de hämta mig och lyfta upp mig i en säng och då ingen smärtlindring fås vid svår magsmärta så fick jag gråtandes vänta i ett akutrum och försöka hantera smärtan som var total och ickeupphörande. Till slut blev jag rasande på livet som utsätter mig för så svåra kroppsliga smärtor och då har jag tvingats gå igenom många i mitt liv. Jag har upplevt missfall med svärdliknande smärtor genom kroppen. Jag har gått igenom smärtan i att tro att mina inälvor runnit ut på golvet innan katastrofsnittet utfördes vid min första förlossning. Smärtorna i samband med den fick mig att vilja dö. Jag har trott att jag skulle dö av kvävning vid en påtvingad sondsättning då jag var svårt sjuk i något de kallade livmoderinflammation, men som de inte fortfarande vet vad det var. Jag har gjort ännu ett kejsarsnitt och ett tredje då jag var fruktansvärt sjuk i äggledarinflammation.

Jag har som ni hör fått nog av fysisk smärta och jag uttryckte det nu högt mellan de astronomiska magkramperna där på akuten. Jag väste till livet att jag hade fått nog av smärtsamma upplevelser. Jag bet ifrån till livet och bad enträget om att det nu måste vara slut med fysiska smärtor. Jag orkar inte mer.

Efter mitt raseriutbrott mot livets jävlighet kom insikten. Jag kände ingen kärlek för mig själv ens i den här smärtsamma situationen. Min egen kärleksbrist blev lika smärtsamt klar för mig som smärtan som var så ytterst påtaglig i min kropp. Jag erkände högt: ”Jag älskar inte mig själv ens när jag har så här ont. Jag känner inget medlidande överhuvudtaget med mig själv.” Tårarna sprutade och det ofattbara hände.

Från en smärtupplevelse tio på skalan 1-10 skiftade det till noll. Bortom noll. En enormt stark värme spred sig på mindre än en sekund ut i hela min kropp och varenda cell blev total stillhet. Min andning upphörde i minuter på in- och utandning. En kärlek varmare och självklart stilla fullständigt övertog mig och min kropp. Rummet vibrerade av den här enorma kraften och jag låg förundrad i den majestätiska tystnaden och värmen. Jag har aldrig varit fullständigt fri från spänningar i min kropp. Någonsin. Förrän nu. Nu fanns bara välsignad nåd och frid. Allt annat upphörde att existera. Min pojkvän som var med kände vibrationerna och ville vara en del av det. Han lade händerna på mig och ville ha samma upplevelse. Det gick inte. Men han fick känna en glimt av den himmel jag var i. Jag var inte längre i den här världen. Han kände detsamma. Jag minns att han sade: ”Vi är inte härifrån, Maria.” Så kändes det, för himmelen var närvarande med sin fridfullhet.

Jag försökte efter en stund fånga upplevelsen genom att leta efter var den kom ifrån. Var det änglar som landat bredvid mig? Var det en annan dimension jag hamnat i? Då visste jag. Jag visste. Det kom inte utifrån. Det var ingen annan. Det kom inifrån. Det var jag. Det var min egen kärlekskraft. Jag spred den i min kropp. Jag spred den i rummet. Jag. Det var ingen annan. Nu när jag beskriver det efteråt är det fullständigt omöjligt att sätta ord på, men jag vet att den kärleken var jag. Den jag egentligen är gjord av. Vi är den.

Vi är den nåden. Vi är himmelen på jorden och att erkänna självhatet är en dörr till total frid.

Jag har sedan dess, den 20 juni, fått möta många rädslor, tvivel och det har skapat en diskrepans av vibrerande celler och full ångest. Friden stannade inte kvar, men den förankrades ändå på något sätt i mig. För nu efter alla symptom och alla gränssättningar jag kommit fram till att jag behöver sätta för att skydda den jag är håller min tillit till mig själv och mitt känsliga energisystem att aktivera en Maria jag aldrig haft tillgång till förut. En Maria som vågar erkänna sitt personliga självhat som programmerats in i henne sedan barnsben och som har sin rot i högkänslighet. Programmeringar som så många gånger lett mig att tro på illusionen att det är något fel på mig.

Resan i tillit tog mig till sanningen om vem jag är. Jag är en Maria som är högkänslig och den här okänsliga världen har ofta varit smärtsam för mig. Världen behöver därför alla oss känsliga varelser. Den behöver vår sårbarhet och det är min uppgift att ta hand om mig och den. Jag ska både beskydda den, stå för den, visa den och dela den. Den är min skatt. Den är min superkraft och samtidigt min kryptonit.

Äntligen förstår jag och ger mig rätten att kräva känslighet av världen runt mig genom både gränssättning och att säga vad jag behöver och inte behöver. Äntligen ger jag mig den villkorslösa kärleken och rätten till att även känna självhat utan skuld.

Jag erkänner att jag inte älskar mig själv och därmed öppnar jag nu helt dörren till min sanning och till den självtillit den innebär. Jag är inte skyldig någon någonting. Även om stora delar av mig fortfarande tror det.

Jag vill vara redo att stå upp för och skydda min innersta essens. Min innersta kärna. Mitt lilla högkänsliga flickebarn som fortfarande finns i och dagligen möter en underkänslig värld. Jag vill skydda henne nu efter allt hon gått igenom.

Jag vill hitta och välja den enda sanning jag kan. Min egen.

Jag är inte rädd för döden. Jag är livrädd. Jag känner tvivel och jag älskar verkligen inte mig själv, men jag förstår att min känslighet vill vårdas. Det är alltid en början.

--- Maria Didalarion